SRC

SRC

 

 

SCANDINAVIAN RUNNERS’ CLUB:

INTRESSEFÖRENINGEN FÖR MEDEL- OCH LÅNGDISTANS  I SKANDINAVIEN

 
Syftet med intresseföreningen är att arrangera högklassiga lopp på medel- och långdistans med hjälp av farthållning. Ju fler som deltager, desto bättre tävlingstillfällen! Intresserad? Läs mer på hemsidan, skriv ett e-mail, eller kontakta lämplig person nedan.

 Hemsida: http://groups.yahoo.com/group/Scanrunclub

Email: Scanrunclub@hotmail.com

Tävlingsprogram SRC 2003
Varför SRC? Kort historik

 TÄVLINGAR I VÅR & SOMMAR 2003

à 27 maj: RÅSLÄTTSSPELEN I JÖNKÖPING. 1500m

à 31 maj-1 juni: SAYO I SOLLENTUNA. 800m, 3000m (landslagsobservation)

à 12 juni: YMERSPELEN I BORÅS. 800m, 3000m H (landslagsobservation)

à 14 juni: BT GAMES I BORLÄNGE. 1500m, 5000m (landslagsobservation)

à 5-6 juli: VÄRLDSUNGDOMSSPELEN I GÖTEBORG. 800m, 1500m

à 26 juli: BOHUSSPELEN I UDDEVALLA. 1500m

(med reservation för ändringar)

KONTAKTPERSONER:

 

Johan Faskunger

 

Scanrunclub@hotmail.com

 

070-2723399

 

Hammarby

Ulf Friberg

13friberg@telia.com

070-9168572 

Hälle IF

Jorma Järvinen

jorma.jarvinen@voithfabrics.com

070-6853028

Söderköping

Peter Holgersson

peterholgersson@swipnet.se

0705-19 99 92

Söderköping

Varför Scandinavian Runners Club?

Följande dokument är en introduktion till intresseföreningen Scandinavian Runners’ Club (SRC). Intresseföreningen har som mål att höja standarden på svensk medel- och långdistanslöpning genom att arrangera löpargalor där varje lopp har farthållning enligt den framgångsrika modell som British Milers’ Club (BMC) i Storbritannien har använt i över 30 år. 070-272 33 99

”När ett land producerar bra bredd på toppen, det är då som de verkligt bra löparna utvecklas”

Frank Horvill: grundare av BMC och coach för ett femtiotal internationella löpare genom åren.

Bakgrund till problemet med svensk löpning

Slutet av 70-talet var den senaste höjdpunkten på svensk medel- och långdistans, både när det gäller bredd och topp. De senaste 25 åren har endast enstaka löpare presterat internationellt gångbara tider och vunnit framskjutna placeringar vid större mästerskap på bana (Malin Everlöfs silver på 800m i EM 1998 är enda medaljen). Vad än värre är: Vid senare års mästerskap har ingen kvalificerat sig för internationella mästerskap på medeldistans och de svenska rekorden på medel och långdistans börjar bli ålderstigna, speciellt på herrsidan.

Flera ambitiösa försök att förbättra svensk medel- och långdistans har genomförts. Dessa ’projekt’ hade gemensamt att de alla handlade om hur vi ska bedriva träning. Löpare, ledare och tränare träffades och diskuterade träning och anordnade träningsläger i Sverige och i utlandet. Lyckade träningsträffar har under lång tid varit givande för tränare, ledare och löpare. Vidare, Sverige har i internationell jämförelse en mycket kunnig tränarkår. Tyvärr har de flesta av dessa försök inte medfört en bättre standard inom svensk löpning. Den allra viktigaste aspekten diskuteras nästan aldrig, nämligen hur vi ska organisera våra tävlingar för att förbättra förutsättningarna för de aktiva.

Så vad är det som är fel?

Vi är av åsikten att majoriteten av de svenska löparna med seriösa ambitioner tränar bra, har tillgång till mycket bra anläggningar och erhåller medicinsk hjälp. Problemet är snarare att när tävlingssäsongen börjar i maj så är vi beroende av de arenatävlingar som anordnas och har anordnats på samma traditionella sätt i 30 år. De flesta av dessa lopp på 800m, 1500m, och 3000m blir ofta taktiklopp där ingen vet vem som ska ta täten, hur loppet kommer att arta sig o.s.v. Oroande är även att utbudet av tävlingar med flera löpdistanser på programmet är dåligt och att marknadsföringen av dessa tävlingar är dålig. Under vår tid som engagerade inom friidrotten har vi alltför ofta sett bantävlingar med få deltagare och många taktiklopp. Den här företeelsen gäller i ännu högre grad för de löpare som är lovande, men som ännu inte platsar i de svenska grand-prix loppen. Dagens situation – där halva tävlingssäsongen kan avverkas innan löparna får chansen att tävla i riktigt bra tävlingar - medför att våra talanger inte utvecklas fort nog. En del etablerade löpare bidrager till det genom att springa ’passiva’, taktiska lopp där placeringen är viktigare än tiden. Vi är övertygade om att nästan alla löpare på medeldistans i Sverige år efter år presterar  under sin förmåga p.g.a. bristen på bra, snabba lopp på medel- och långdistans. I längden – som trenden i både Sverige och Storbritannien har visat – leder taktiklopp till att standarden försämras. Självklart är även färre deltagare en orsak till nedgången. Men med färre deltagare i banlopp blir det ännu viktigare att uppmuntra så många löpare som möjligt att tävla mot varandra på höjden av sin kapacitet. 40 års tradition av snabba lopp arrangerade av BMC i Storbritannien har bevisat att den filosofin och metoden leder till en förbättring av standarden. Vi ska nu mer ingående beskriva denna framgångsrika klubb.

British Milers’ Club: orsaken till Coe, Ovett och Cram

Klubben startades av Frank Horvill (tränade bl.a. Tim Hutchings) 1963, efter det att brittiska medeldistansare hade gått kräftgång under flera år. I början av 60-talet fanns det ingen brittisk medeldistansare med på tio-i-topp i Europa på 1500 m eller engelska milen. En viktig anledning till tillbakagången, efter att ha varit världsledande genom löpare såsom Roger Bannister på 50-talet, var att praktiskt taget varje lopp var taktiklopp med sprintavslutning sista varvet. Klubbens främsta mål var istället att organisera snabba lopp på medeldistans med hare för att på så sätt nyetablera brittisk medeldistanslöpning som den bästa i världen. Detta kulminerade i slutet av 70-talet och början av 80-talet då Brittiska löpare var dominerande och slog världsrekord och vann olympiska guld genom löpare som Sebastian Coe, Steve Ovett, Steve Cram och David Moorcroft. Alla var medlemmar och tävlade regelbundet i BMC. I klubbens medlemsregister finns många andra legendariska löpare. Nu aktiva löpare som Anthony Whiteman, John Mayock, Paula Radcliffe och Sonia O’Sullivan springer ofta BMC-lopp som ett avstamp innan de tävlar internationellt. För att ta ett exempel: Vid tävlingar i Watford inför OS i Sydney så sprang Sonya O’Sullivan två 1500-meterslopp samma kväll: det första var E-heatet för män (!) med tiden 4.06. Två timmar senare sprang Sonya A-heatet för kvinnor på 4.08  (som hon vann)! Det är sådan inställning som klubben älskar: Snabba tävlingar är din bästa träning, oavsett om du vinner eller inte. Sebastian Coe och pappa Peter Coe har alltid sagt att BMC är den största bidragande orsaken till Storbritanniens framgångar på medeldistans under 1970-talet och 1980-talet. Men klubben är som allra nyttigast för de som är på väg upp (3.40 – 4.00 på 1500 m för män, 4.12 – 4.50 för kvinnor).

Klubbens metoder

Alla BMC-tävlingar är organiserade enligt samma filosofi och metod: Varje lopp har arrangerad farthållning för att garantera snabba lopp. När löparen kommer till arenan finns redan information om heat-indelning uppsatta beroende på löparens personliga rekord och årsbästa. Atleten får här även veta exakt vilken fart haren kommer att hålla (t.ex. om du är placerad i ett heat på 800 meter som skall gå på 1.54, så kommer haren passera 400 m på 56-57 sekunder). Detta bidrager starkt till en kvalitetshöjning av tävlingarna genom att alla vet att farten är hög från början av loppet. Haren får en liten summa pengar för att sköta farthållningen. Haren är ofta en löpare som är på väg tillbaka från skada, eller en löpare från kortare distanser (t.ex., en 400 meterslöpare kan sköta farthållningen i tre 800 meterslopp som en del i träningen). Arenorna som används för tävlingarna är oftast enkla med endast en mindre läktare. Tävlingarna bygger ofta på att skapa en ‘härlig stämning’. Musik spelas ofta under loppen. Klubbmedlemmar betalar cirka 50 kronor for att springa ett lopp, medan icke-medlemmar betalar 100 kronor. Tävlingens manliga och kvinnliga segrare på 800 m, 1500 m och 3000 m inkasserar 1500 kronor var, tvåorna får 1000 kronor, och treorna 500 kronor. Den som slår föreningens rekord på en tävling får extra pengar.

Beviset för klubbens framgång

Bevis för att klubbens metoder var effektiva erhölls genom att studera de bästa tiderna på en engelsk mil för perioderna 1953 – 1963 och 1963 – 1973. Jämförelsen visade på en dramatisk förbättring som inte kunde förklaras med slumpen, bättre träningsmetoder, eller fler aktiva löpare. Under perioden 1953 till 1963 förbättrade sig de 50 bästa löparna på engelska milen med 2 sekunder i genomsnitt per år. Under perioden 1963 – 1973 förbättrade sig de 50 bästa löparna på ’milen’ med 4 sekunder per år. Vidare, en löpare som var 50:e snabbaste löpare på ’engelska milen’ i Storbritannien på 50-talet skulle få svårt att ta sig in på 100-bästa listan 10 år senare. BMC-organiserade lopp gjorde att talangerna utvecklades i snabbare takt, och att de etablerade löparna fick högklassiga lopp med snabba tider. Genom bra resultat i BMC lopp – ofta tidigt på säsongen – hade löparna chansen att få representera landet/regionen/klubben i viktiga tävlingar osv.    

Efter att ha haft en svacka i slutet av 80-talet och 90-talet, då många löpare beslutade att inte tävla i BMC lopp av olika anledningar, har klubben återigen etablerat sig som ’kuggen i hjulet’ för brittisk medeldistans. De senaste åren har tävlingar arrangerade av BMC stått för en majoritet av de snabbaste tiderna. Exempelvis kan sägas att under 1997 stod BMC-lopp för 76% av de 50 snabbaste tiderna för herrar på 800m, 1500m, en engelsk mil, 3000m och 3000m hinder! – en enastående bedrift.  Mellan 1963 och 1991 arrangerade BMC över 1500 tävlingar. Tusentals löpare har slagit sina personbästan, 31 manliga löpare har sprungit en drömmil (under 4 minuter) för första gången, och ett hundratal löpare har genom sina prestationer i BMC lopp kvalificerat sig för internationella uppdrag (OS, VM, EM, Samväldesspelen etc.). Claes Nyberg från Göta Friidrott med över 10 SM guld i banlöpning och terräng har tidigare deltagit i en av dessa löpargalor i Watford utanför London. Claes var imponerad över vad han upplevde där:

”Den här formen av tävlingar är helt rätt. Det är mycket utvecklande för löpare att deltaga i tävlingar med många olika heat och löpgrenar på medel- och långdistans där farten är hög. Vet man att det kommer att bli bra tävlingar tror jag att det är lättare att motivera Sveriges löpare att deltaga och att bidraga till att springa fort. Jag hoppas verkligen att många involverar sig i detta försök att förbättra svensk löpning. Jag ser fram emot dessa tävlingar!”

Scandinavian Runners’ Club (SRC) – ett nytänkande inom svensk friidrott

Pga ovanstående problem inom svensk löpning, samt tack vare BMCs framgångsrika koncept, finns sedan hösten år 2000 en svensk/skandinavisk intresseförening som bygger på samma principer som engelska BMC. “Scandinavian Runners’ Club” har, tillsammans med några av de existerande friidrottsföreningarna, arrangerat mycket framgångsrika lopp med farthållning och en övergripande positiv inställning till att bidraga till fartfyllda och tuffa lopp.

Arrangemang

SRCs första år, 2001, arrangerades fyra tävlingar med målet att sprida konceptet till alla  banlöpare i Sverige. Resultatet var över all förväntan. En majoritet av de löpare vi talat med menar att de en längre tid känt frustration över det dåliga utbudet av högklassiga tävlingar, och att SRC innebar en nödvändig vitamininjektion. Intresseföreningen har på ett drygt år lyckats få över 100 medlemmar (http://groups.yahoo.com/groups/Scanrunclub). Inför 2002 planeras därför en utökning till åtta tävlingar för att täcka in flera viktiga distrikt av Sverige och sprida tävlingarna över hela tävlingssäsongen. En viktig ingrediens blir att locka löpare från våra nordiska grannländer för att skapa ännu tuffare lopp.

Löparhälsningar

Johan Faskunger     Mölndals AIK Friidrott - aktiv inom långdistans och grundare av SRC
Ulf Friberg              Hälle IF – grengruppschef medel- och långdistans
Jorma Jarvinen        Söderköpings Friidrott
Anders Börjesson     Hammarby Friidrott