Johan Kaggestad om att få fram internationella löpare, av Kent Claesson
Mats Erixon löpare av internationellt snitt av Henrik Skoog
Del 2 i historien om Dan Glans av Joakim Johansson
Den olympiske mästaren Vebjörn Rodal. Svenske mästaren Rickard Pell skriver
Berättelsen om hinderlöparen Dan Glans. Joakim Johansson berättar.

Uppföljningsträffen för medel-långdistansare i Göteborg 4-6 april startade med en intressant föreläsning av norrmannen Johan Kaggestad.

Han har varit chefstränare för de norska löparna åren 1982-1989 och 1991. Han har även tränat duktiga norska skidåkare och en av Norges bästa cyklister Tor Husvold. I Norge finns ett toppidrottscentrum där olika idrotter strålar samman och tar hjälp av varandra. Man delar med sig av sina erfarenheter till andra idrottare och detta tyckte Kaggestad var bra.

Satsningen han startade med de norska löparna gjorde han utanför det norska friidrottsförbundets regi eftersom han inte kom överens med presidenten i förbundet. Visionen var att bli en ledande löparnation i världen. För att nå dit var hans idé att ha en stor bas med löpare, både killar och tjejer i samma grupp, som konkurrerade på nationell nivå.

Nästa nivå var att få upp ett antal löpare där man konkurrerade med europaeliten för att tillslut nå den högsta nivån OS och VM. Man kan tänka sig den här satsningen som en pyramid och underst i den ska det finnas många juniorer med huvudinriktning på 1500m för att sedan satsa på längre sträckor.Teamtanken spelade en central roll för den grupp som Kaggestad var ansvarig för. De satte tillsammans upp övergripande mål och regler och alla skulle ställa upp på detta. Det han påpekade som det allra viktigaste var att de som var med i gruppen skulle springa i samma lopp och att de som bodde i samma städer fast tävlade för olika klubbar skulle träna ihop. Detta för att få bättre fart på tävling och träning.

Han pratade mycket om målsättningar för individen. Målen för en själv sätter man upp på hösten innan träningen drar igång för kommande säsong. Självklart ska man sätta upp högre mål än föregående år. När man gör det så måste man även titta på sin träning och gå igenom den och se vad behöver jag förändra för att nå mina uppsatta mål. Kör man på med samma träning är risken stor att man står kvar på samma nivå som innan ansåg Kaggestad.
Kaggestad betonade också vikten av att gå utanför trygghetszonen i träningen. Alltför ofta hamnar löpare i en zon där det känns tryggt och bra att träna och då är det svårare att utvecklas. Våga gå utanför dina ramar och testa ny eller hårdare träning var budskapet han hade.

Det är inte bara viktigt med idrottsliga mål. Att ha ordning på det sociala, mentala, miljön och ekonomin ansåg han som viktiga bitar för att få ihop helheten. Framförallt betonade han att den sociala biten var viktig för att lyckas på löparbanan. Helt enkelt att trivs man bra presterar man bra.

Kaggestads träningsfilosofi går ut på att träna mycket. Hans inriktning var och är åt långdistanshållet. Han ansåg att löpare som tävlar på distanser från 1500m till 10000m kan träna ihop höst, vinter och vår med en mer individuell inriktad träning innan och under bansäsongen. Han hade en klarsynt motiveringen till varför 1500m löpare ska köra likadant som t.ex. en 5000m löpare. En 1500m löpare som mestadels kör hård tempoträning och är 100m efter när upploppet börjar har ingen nytta av den snabbheten. I stora drag var det hans filosofi. Träningen skall utgå från att springa mycket och ofta. Tröskelträningen var en central tanke Kaggestad hade. Fartlekspass, snabbdistanser och långintervaller kördes ofta i tröskelfart för att förbättra mjölksyratåligheten. Många utav passen sprang t.ex. Ingrid Kristiansen på löpband. Kaggestad ansåg att det var bra för tekniken. Ett pass som återkom i träningen var en fartlek på löpband som de använde för att kolla formen.
I stora drag gick passet ut på att springa långa intervaller i tröskelfart med vilan i relativt hög fart också.
Flera av de norska löparna kom från skidåkningen och de tränade en hel del skidor på vintern. Man ska inte vara rädd för att lägga in alternativpass i grundträningen tyckte Kaggestad.

Han införde mycket hoppträning och tåhävningar för att bli extremt starka i vaderna. Han sa att Ingrid Kristiansen från början bara orkade hoppa 15 sekunder i sträck. Om jag kommer ihåg rätt så var det vertikalhopp han pratade om i detta fall. Efter ett antal månader så klarade hon av att hoppa 15 minuter i ett sträck. En annan sak som de körde mycket av var stegringslopp under i stort sett hela året. Dagarna innan tävlingar måste man våga springa sakta. Det ända snabbare man gör är stegringslopp.

Kaggestad påpekade att en tränare kan högst hjälpa till med 10-15%. Resten måste löparen stå för själv. Friidrotten bygger på frivillighet och då är det upp till individen själv om hon vill bli bra i löpning.

Det var helt klart en inspirerande föreläsning Johan Kaggestad stod för under fredagskvällen. En hel del av det han tog upp kan vi i Sverige ta efter för att utveckla svensk löpning. Vi är en bit på väg med SRC där löparna samlas och möter varandra i hårda lopp.

”To give anything less than your best is to sacrify the gift” Steve Prefointaine

Kent Claesson

PS. Vi har i alla fall kommit längre än de norska löparna eftersom de enligt Kaggestad måste träna på att stänga av teven tidigare på kvällen för att orka upp och träna på morgonen.

Mats Erixon – En internationell svensk löpare!

Med bl a svenskt rekord på 10 000 m, en fjärdeplats EM och OS-final på 5 000 m är Mats Erixon en av Sveriges absolut största löpare de senaste decennierna. Mats började som ung med löpning hemma i Stensjön, men höll på med många olika idrotter upp till 17-18 års ålder. Att viljan till att bli bra fanns där från början fick omgivningen ganska snart veta. Ett exempel på det är när Janne Bengtsson, Växjö, skulle hålla i en uppföljning i Mora. Ett par dagar innan träffen får han ett samtal från Mats som i och för sig var en lovande junior men ännu inte hade slagit igen på seniornivå. Mats förklarar för Janne att det har blivit något fel eftersom han inte har fått någon inbjudan. Anledningen till varför Mats inte hade fått någon inbjudan var att han inte var inbjuden, men självklart gick det inte neka en sådan entusiastisk löpare.

Det riktiga lyftet upplever Mats att han fick när han flyttade upp till Göteborg och började träna tillsammans med andra starka löpare, vilket gjorde träningen både bättre och roligare. Det var också nu som den riktiga satsningen inleddes. Nu började även andra bitar såsom kost bli viktiga. Mats kom efter några år fram till att det för honom var viktigt att hitta rätt nivå även på detta område för att det skulle kännas bra.

Mats träning klassificerar han själv som uthållighetsbaserad, men med ganska stort inslag av snabbhetsträning. Snabbhetsträningen kunde bestå av stegringslopp, eventuellt nedför en ramp, men även så korta lopp som 40-50 meters lopp. På vintern var träningen lågintensiv med mycket distansträning, för att på våren bli mer intensiv med fler och tuffare intervallspass. Mats tycker inte att tiderna på träningen alltid är så viktiga, utan huvudsaken är att det blir ett bra och tufft pass. Om han hade fått möjligheten att göra om sin satsning skulle han prova att träna än hårdare. Under 90-talet har det kommit fram löpare som tränat än hårdare än vad Mats och hans motståndare gjorde, och man kan märka en nyfikenhet hos Mats angående vad ännu mer träning hade gett för resultat.

Till antalet tävlingar så tävlade inte Mats så ofta, men han sprang en del terränglopp på vintern så det var inga långa tävlingsuppehåll. Han tyckte om att tävla på olika distanser och sporrades av att försöka slå pers. Det kan nämnas att när han ett år hade varit skadad under uppbyggnadsträningen så passade han istället på att tävla en del på 100 m och 200 m. Att han tyckte om att tävla på fler distanser än 5 000 m och 10 000 m tycker jag framgår av det pers som han håller högst är 3.41 på 1 500 m. En sak som jag tycker är lite tänkvärd var att Mats sa att han tävlade försiktigt när han var i bra form. Detta för att inte bryta ned sig för mycket och riskera att tappa formen. Inför mästerskapen toppade han formen genom att noggrant välja sina tävlingar så att tävlingarna passade in i planeringen. Han var en löpare som växte av stora lopp där han kunde få bra ryggar och gå, för att sedan växla fart på slutet. Det tror jag var en starkt bidragen orsak till Mats lyckades så bra på mästerskapen gång efter gång. Han visste att han mentalt kunde lyfta sig när han sprang mot de bästa och ju närmare mållinjen man kom desto starkare kände sig nog Mats. En annan bidragande faktor tror jag är att Mats gillade att tävla. Detta gjorde säkert att Mats såg fram mot tävlingar och kände sig bekväm i tävlingssituationen. Jag kan därför tänka mig att Mats inte alltid var starkast på träning, men när det väl gällde kunde han prestera på en helt annan nivå.

Under föreläsningen som Mats höll i Göteborg framgick det tydligt att Mats anser att han har fått ut mycket från sin elitsatsning. Han talar ofta om platser som han har tränat eller tävlat på. Jag tror att han starkt gillade livet som elitidrottare och kände sig priviligerad att under några år får leva detta lite annorlunda liv. Detta är nog en förutsättning för att man ska orka träna 10-14 gånger i veckan i princip året runt. Gemenskapen och upplevelserna runt löpningen är starka minnen, och i vissa fall kanske än starkare än minnena av enskilda resultat, och alla vi som känner Mats vet att det är en människa som gärna tar en kopp kaffe och pratar om annat än löpning.

Jag tror att det var fler än jag som näst intill fick gåshud att få se Mats sista varv när han slår svenskt rekord på 10 000 m eller av att se ett gulblått linne i finalen i Los Angeles- OS 1984. Detta tror jag är något som många av oss löpare drömmer om att få uppleva själva, och med Mats föreläsning i minnet så känns det inte som om det inte är något som är omöjligt att uppnå bara viljan att lyckas och glädjen till sin idrott finns där…

Henrik Skoog

Dan Glans- Hur blev framgången verklig?

Efter att ha sprungit klart sommarsäsongen. Tagit sin välbehövliga vila, så satte träningen igång i Oktober. Under de tidiga åren sprang Dan inte på vintern, men allteftersom han blev bättre så ökades dosen successivt.
Träningen började lugnt, mycket lugnt. Under denna tid kunde Dan till och med unna sig en vilodag, eller istället för att träna, deltaga i ett terräng- eller landsvägslopp. Träningen trappades upp ju längre tiden led. När december månad gjorde sitt inträde var träningen i full gång. Under sin glansperiod, så tränade han likadant som han gjort under hela 70- talet, han byggde grund och samlade mil. Distans passen genomfördes inte i något högt tempo, Dan uppskattar farten till c. 4, 00- 4, 30/km, jag tror inte han brydde sig, känslan var viktig. Dan hade t. ex inte något träningsprogram, ingen planering och han förde inte träningsdagbok. Tillbaka till distansen: Han sprang lite kvalité på vintern, säger han själv, men jag vill påstå att det var ganska mycket kvalité. Passen genomfördes fartleks betonat. Dan som sprang mycket i kuperad terräng och ökade varje gång han kom till en backe. På helgerna lade han ibland in långpass på 30km Denna mängd träning bedrevs fram till april, ungefär. För att pigga upp sig emellanåt så sprang Dan både inomhus och lopp ute på kontinenten.
När så april gjorde sitt inträde på almanackan, gick Dan in i sin backperiod, som vara de i ca: 6 veckor. Backe var roligt att springa tyckte Dan, backen han sprang i kan liknas vid slalombacken i Eskilstuna, dvs. den var ganska brant. Back intervallerna tog mellan 60- 90 sek. att genomföra och han gjorde mellan 10- 12 upprepningar. Till skillnad från banträningen, så genomfördes inte backpassen på max, utan det primära var att springa med ett spänstigt steg. För att mängden fortsatt skulle var bra, så blev upp och nerjoggen ganska lång, totalt 10km.
När så backträningen var över, blev det mängdträning igen och för att komma i form, så genomförde han nu 5- 6 tävlingar, med 1- 3 dagars mellanrum och så här i början var tiderna inte det viktigaste. Det viktigaste var att det gick fort i slutet av loppen, speciellt sista varvet och att det sedan bara landade på 8.00 på 3000m, spelade ingen roll. För att få in tävlingstempo, så var det bästa att tävla, det var ju det som gav rätt tempo. Även här blev det långa nerjoggar på upp till 45- 50min, allt för att inte tappa mängd.

Dan tränade nästan aldrig i tävlings fart. På sommaren sprang Dan ofta 200m intervaller, med 200m joggvila. Då gick det på max och joggvilan på 200m kunde ta upp till 2min.När han sprang bana blev det alltid max. Max sprang han bar 1 gång i veckan, exklusive tävling, resten av veckan blev det distans. Ett annat pass han genomförde var 3- 4* 1000mh, dock utan grav. Här ökade han farten på varje intervall, han började med att springa på 2.38 och avslutade sedan passet med att göra 2.32, detta genomfördes som synes mycket fortare än tävlingsfart, så antingen gick det saktare eller fortare än tävlingstempo. Han menade att, skulle han springa på tävlings fart, så skulle han till slut tappa lusten och det hade ju varit tråkigt. Han sprang bara hårt när kroppen klarade av det och han kunde avbryta pass om de inte kändes bra. Dan tror att detta gjorde så att han höll sig hel genom hela karriären. Många fick skador som t. ex hälseneinflamation. En annan orsak till att han inte blev skadad var att han bara sprang på mjukt underlag, som t.ex. skogsstigar.
Dan tränade i stort sett alltid ensam, ingen fick titta på. När han skulle springa intervaller på bana, så sprang han dessa, antigen tidigt på dagen, eller sent på kvällen. Allt detta för att ingen skulle se hur trött han var. Distansen kunde ibland tränas ihop med andra och då var det motionärer som stod för sällskapet. En ung Hans Segerfeldt, slog ibland följe med Dan på träningarna, men han lyssnade inte lika ofta på kroppen som Dan och var ofta skadad. Lyssna på kroppen var ett av Dans ledord.
Dan hade aldrig bråttom, för att bli bäst kommer det att ta många år, för det fanns ju även andra vägar att bli bäst på, men över dessa reflekterade inte ens Dan. Det förekom doping då, som nu. Dan verkar inte på något sätt bitter över att vissa dopade sig, han nämner att Lasse Virén åkte på höghöjd och tappade sig på blod och att han sedan fick tillbaka detta på tävlingssäsong. Lasse Virén var ju bar bäst när det gällde, medan t.ex. A. Gärderud även sprang bra när det inte gällde. Dan såg att det skulle ta många år och var beredd att satsa dessa år, han var ju över trettio när han var som bäst. För en långdistansare så går det ej att bli bra på några år, om man inte dopar sig. Dan var vegetarian och var således mycket noga med kosten, han åt järntabletter och ett preparat som kallas polytap. Dan var en väldigt speciell person, enligt honom själv. Dan fastade ibland, för att, som han säger, rensa ut kroppen. Under 4- 5 dagar, så åt han ingenting, utan han bara drack, men tränade ändå likadant som vanligt, efter ett tag fick han huvudvärk. Detta kanske inte var så nyttigt, men han trodde på detta och man skall göra det man tror på, eller? Efter detta åt han mycket föda med kolhydrater, en kolhydrats uppladdning helt enkelt.

Dan reste mycket och tog ofta med familjen till de olika resmålen, resan styrdes ofta mot mellan- och Sydamerika. Han gillade det spontana och levde inget glassigt liv. Vandrarhem och billiga hotell var det som gällde. Dan påpekar ofta att det var/är viktigt att lära känna nya miljöer och inte vara rädd för det okända,. Trots dessa resor, som han inte ser som träningsläger, så gjorde han ALDRIG avkall på träningen, det var ju därför han reste, säkert är det otaliga människor som sett en konstig kille i träningskläder stå och vaska av sig på en toalett på en flygplats, någonstans i världen.

Sammanfattning

# Mycket intervall i unga år
# Lugna korta distanspass
#Senare i karriären: Mycket distans, hela året
#Träning upp till 3ggr/dag
#Backträning på våren
#Max på intervallerna, ca:1ggr/vecka
#Många tävlingar under kort period i början av säsongen
#Lyssna på kroppen
#Det viktiga är inte tiderna, utan viljan att springa fort
#Var enkel, spontan och var inte rädd för det okända

Det var svårt att få en sammanhängande bild av Dans träning, istället för träningsdagbok, program och planering, så måste han ha haft allt i huvudet. Mängd var ett återkommande ord, likaså att man måste lyssna på kroppen och att ha tålamod.

Dan Glans- bortglömd världsstjärna.

Att Dan Glans var så bra, som han verkligen var, är det få som kommer ihåg. Kanske beror det på att han var hinder löpare samtidigt som Anders Gärderud. Hur många löpare har vi, som kommit sjua i en OS- final, för att sedan, i stort sett, bli bortglömda 20 år senare? Ingen.

På löparträffen i Eskilstuna den 020420, så fick vi förmånen att ha Dan Glans som talare. Det kom inte att bli en föreläsning, där han bara visade bilder, utan det blev att han satte sig på en stol och pratade om sitt liv som löpare.

Året är 1984, Dan Glans är 37 år och har gjort en comeback, efter att ha gjort ett uppehåll åren 1981- 83. Dan Glans tar guld på Terräng –SM:s korta banan och slår våra blivande storlöpare såsom Mats Erixon, Johnny Kroon och Hans Segerfeldt.

Var började då sagan ”Dan Glans- bortglömd världsstjärna”? Den började i Tyringe, idag kanske mest känd för sin stora möbelaffär, i Skåne. Redan vid tio års ålder springer Dan terränglopp i trakterna av Tyringe. Dan gjorde som alla ungar i den åldern gör, nämligen att prova på alla grenar som friidrotten har att erbjuda. Kanske är det en omedveten vilja från Dans sida, att säga att han hade lätt för att sig över häckar och diverse hinder, kanske var det så. Löpning var också en gren som han hade lätt för, och kanske var det redan här han valde gren, om än omedvetet. Det kom ju att dröja nästan tio år innan hinder debuten var avklarad, vid tjugoett års ålder.

Dan var absolut inget mästarämne, men gjorde ändå en del hyggliga tider i början av tonåren. Tretton år gammal springer han 3000m på 10.21.

Under åren på 60- talet, är Dan Waern den stora idolen. Dan Glans läste ett flertal böcker om denne svenske världsstjärna och om hans träning. Waerns träning förespråkade mycket intervaller och mycket intervall blev det således för Dan Glans också. Under de första tonåren, så tränade Dan bara på våren och sommaren, men vid femton års ålder blev träningen mer rationell och han började träna året runt. Den stora tävlingen vid den här tiden, var UP- tävlingarna, ett slags riksmästerskap, som föregicks av uttagnings tävlingar och det var enbart de bästa som kom till final. Dit kom dock aldrig Dan Glans, han var helt enkelt inte tillräckligt bra. Det fanns dock andra löpare som är värda att nämnas i UP- samanhang och det är bla. Anders Gärderud och Ulf Högberg, vilka båda kom att sätta svenska rekord och Gärderud även världsrekord.

Som sexton- sjuttonåring sprang Dan ganska mediokert. 2, 40 på 1000m och 2, 05 på 1500m, det var nog inger som tydde på att han var en blivande världsstjärna.

Vid arton års ålder, kom kanske det mest oväntade bakslaget i Dans löparkarriär och det var ett läkaruttalande på mönstringen, Dan hade ett mycket svagt hjärta. Smått förvånad, så slutade Dan att springa. Mellan arton och tjugoett, sprang han inte alls(!). Han gick dock till en ny doktor och denne sade att hjärtat var mycket bra. Den troliga orsaken till den förste läkaren diagnos, var troligtvis att han misstagit sig på Dans låga vilopuls. Den låg mellan 28- 30 slag/min. Militärläkaren ville inte riskera något, inte ens en lugn tjänst på kontoret, det kunde ju bli mycket spring i trapporna.

Med nya krafter, så tog Dan upp träningen igen. Träningen fortsatte med inspiration från Waerns böcker. Dan tränade nästan alltid fort, 7-8* 400m sprang han så fort att han spydde efteråt, kort distanser på 4- 5km, men i god fart. Detta år sprang han på 8.30 på 3000m och klubben tyckte att det kunde vara värt att skicka honom till Stora SM, som gick av stapeln i Malmö, det var ju nära och bra från Tyringe. Sträckan han skulle deltaga i var 3000mh. Detta lopp kom att bli lite av ett genombrott, om man få tro lokalpressen. Det blev stora rubriker och Dan nästan skämdes, en ny hinder förmåga hade fötts. De visste inte hur rätt de skulle få, några år senare. Sluttiden blev 9, 25.

Åren där efter blev tunga, han sprang på i stort sett samma tider som åren innan. Dan lyckades springa under 4, 00 på 1500m och hinderrekordet kapades till 9, 10.

!971 blev också ett år som gick mycket i moll, Dan fick vattkoppor. Vintern detta år, så träffade han på en bekant, som tränade som Arthur Lydiard förespråkade, dvs. överlång distans även för medeldistans löpare. Denna träning hade gett stora framgångar för Lydiards adepter. Vårt grannland i öster, Finland, tog också till sig denna metod, som sedan visade sig ge ett mycket gott resultat. Dan ökade nu sin mängd till 12- 13km/ dag och han tränade nästan varje dag i veckan, detta kom att ge resultat.

Året är – 72 och månaden maj, Dan har gjort säsongsdebut på en tävling med kolstybbs bana och direkt blir det personbästa. Dan är självklart mycket nöjd och är full av tillförsikt. Inför landskampen mot Norge är A. Gärderud och S. Bergqvist redan klara och för att få med en tredje man, anordnas ett uttagtagningslopp i Stockholm. Dan vinner på runt 9, 00min, nytt personbästa och han blir uttagen att representera Sverige i en landskamp mot Norge i Stockholm, kan det bli bättre? Landskampen springs på en tartanbana, Dan har aldrig sprungit på en sådan bana förut, så varför inte utnyttja tillfället? Loppet, som innehöll goda löpare, såsom Gärderud och Norrmannen Sörnäs (8, 26), är Dan mycket aktiv, hans taktik är dock ganska enkel, häng med så länge du bara orkar. Han hängde med i drygt 6 ½ , sedan blev han trött, men inte tröttare än att kunde ta sig i mål på 8, 37, nytt personbästa med ca 25sek och bar några sekunder från att kvala in till OS i München .

Detta var början till en mycket framgångsrik karriär och som kom att hålla i sig i tio år. Framgången förändrade också livet utanför banan, Dan som jobbade som målare och fortfarande gör, började tjäna pengar, till slut så mycket att han kunde springa på heltid. Att träna på heltid var en stor framgång i sig. För att bli bäst, måste man kunna fokusera på löpningen. Det är vilan som gör att man blir bättre.

I och med detta lopp, 8, 37, så tappade Dan all respekt för tider, han hade aldrig trott att han skulle kunna springa så fort, som han nu hade gjort, men nu trodde han att han skulle kunna springa ännu fortare. Dan ökade nu träningen, dagsmängden låg nu runt 20km/dag, att träna två gånger per dag upplevde han som mentalt jobbigt och kanske blev det än mer jobbigt när resultaten från säsongen – 73 summerades och dessa visade att det inte skett någon förbättring. Dan trodde dock på sin träning och fortsatte på den inslagna vägen, att träna mycket. Dan tänkte långsiktigt och greps inte av panik när resultaten uteblev. För han förstod att med hård träningen, så kommer resultaten och dessa kom.

1974 och Dan kapar sitt hinderrekord till 8, 25, träningsdosen hade ökats till 25km/dag. 1975 blir precis som -73, dvs. inga större förbättringar. Han lyckades att kapa någon sekund på sitt hinder rekord till 8, 23. Dan vidhåller på vad han tror på och fortsatte att träna således att träna hårt.

Historien upprepar sig, han kommer i form igen och springer på smått otrolig 8, 15. Han kommer sjua på OS- 76 i Montreal, Dan kommer i skymundan när Anders Gärderud segrar på nytt världsrekord. Gärderud är helt enkelt världens bästa hinderlöpare.

Dan Glans har dock inga planer på att trappa ner, snarare så ökar han träningen. På hösten/vintern 1976- 77, så ligger mängden på 30km/dag. Nu hade all respekt för trötthet och tider försvunnit, det var mer en fråga om att vilja springa fort. Under stora delar av året tränar Dan 3ggr/dag. Efter att ha summerat säsongen -77, så blev den inte så bra som han hade trott att den skulle bli, den skulle bli hans bästa. Han trodde stenhårt på att han skulle kunna springa under 8, 10. Han hade känt sig i mycket god form veckorna innan DN- galan, han blev sjuk, lunginflammation. Han blev ändå uttagen att representera det Europalag som deltog i världscupen. Dan var lite av favorit. Loppet flöt på bra, men efter att ha passerat en vattengrav och landat snett med foten, så blev han liggandes. Detta år hade börjat mycket bra nere i Tyskland, där han hade sololöpt på 8, 16och vunnit med över 150m, då kan man förstå varför Dan var full av självförtroende inför de kommande tävlingarna. Efter denna skada, så gick Dan mer och mer över till slätlöpning. En rolig anekdot från 1977, visar hur det kunde gå till på tävlingar på 70- talet är från Växjöloppet. Dan har fått en lucka, för att han tyckte att det gick för sakta. Dan Springer fel på ett ställe, upptäcker inte detta, men Max. Holmnäs, en konkurrent, ropar till honom. Dan vänder och när han kommer ikapp grabbarna igen, så springer han ifrån dem igen, han hör dock ingen bakom sig, han vänder då sig om och upptäcker att de står stilla, de ville bara ge honom samma lucka som han hade innan. Detta är respekt.

Under de kommande åren, 1978- 79, kom Dan att göra några mycket goda tider och lopp, kanske de bästa loppen i sin karriär. Det lopp Dan själv rankar som bäst är loppet från Bislett Games -79. Loppet går över distansen 3000m och han möter bla. John Walker, mannen som var först under 3, 50 på en mile. Loppet slutar med ett prydligt svenskt rekord, ett rekord som står sig än idag, tiden blev 7, 42.24. 1965 hade Dan blivit vittne till ett numera klassiskt lopp i Helsingborg, den kenyanske löparen Kip Keino, sprang på 7, 39. Helt otroligt tyckte Dan och han kunde aldrig drömma om att han skulle springa lika fort fjorton år senare. Ett annat lopp som värderas högt hos Dan är loppet på Zürich Galan. Dan hade planer på att springa på 13, 15, det var sagt från ledningen att det skulle bli så, men de etiopiska löparna förstörde loppet, genom att agera på negativt sätt. Rusningen på slutet gick fort, Dan hade ett max på 400m runt 53sek, den här kvällen avslutade han på 54sek och sista 300m gick på 39, 8sek. han kom 3:a.

Vintern 77- 78 tillbringades i Västindien och Sydamerika, Dan har bara goda ord om Rio. Han deltar i IEM -78 och kommer 4: a på 7,51, utan att ha gjort några som helst förberedelser. Personliga rekord sattes också på sträckorna 1500m ( 3, 41.94) resp. 5000m ( 13, 22.1). Dan började nu bli ”gammal”, han är över trettio och sätter personbästa på sprintdistansen 1500m.

Dan var förhands nominerad till OS- 80 i Moskva, men deltog aldrig.

Åren 1981- 83 gjorde han ett uppehåll från löpningen och koncentrerade sig på andra saker i livet. Jag har dock räknat ut att han inte kan ha slarvat så värst mycket med träningen. !984 gör Dan en comeback och efter att ha hört Dan tala, så kan man förstå varför han gjorde det. Dan förmedlar känslan av att han verkligen tycker om löpning. Han besitter en äkta passion för löpning.

Året är 1984, Dan Glans är 37 år och har gjort comeback, efter att ha gjort ett uppehåll åren 1981- 83. Dan Glans tar guld på Terräng- SM:s korta banan och slår våra blivande storlöpare, såsom Mats Erixon, Johnny Kroon och Hans Segerfeldt.

/Joakim Johansson